Pepp!

När jag tänker på då jag varit extra låg på jobbet i perioder är det två saker som sticker ut extra mycket som peppat mig. När det så där oväntat ”kommer över en” att allt inte bara är skit ändå utan till och med riktigt bra ibland.

Det ena är när jag surmuttrande, överarbetad och bitter var på väg till en annan studio för att hämta något som jag så klaaart saknade i min egen studio och sprang in i en riktig alien när hissdörrarna öppnades. Just den versionen, som varit med i filmen, hade storleken som en längre människa. Det väckte mig ur min kollanerigolvetmuttraochknatapåsnabbtförattslippapratamednågonförååååhvadjagkännermigouppskattad (och så vidare). Då kändes det som att -Fasen….det ÄR en riktigt schysst arbetsplats här ändå…
Att det mötet med den alienkostymen/dockan hänger med mig fortfarande i bakhuvudet känns häftigt.

Det andra är när jag en kall och disig morgon väntar på kollektivtrafiken för att ta mig till jobbet på kontoret, som höll på att suga livsgnistan ur mig, och i ipoden kommer detta:

…som en patetiskt malplacerad Fred Astair börjar dansa mitt ute på en gata bara för att han i filmen är extra glad – vill jag börja stampa och skaka loss och låtsas att ALLA runt omkring mig skulle dansa de med och se GLADA ut på vägen till jobbet, om de bara hörde vad jag JAG hör i mina öron just där och då.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s