Fotografera olycksplatser

Kan förstå att fotografer ses som ett otyg på brottsplatser.
Som om de alla gått in i ett paparazzi-mode och knuffas som hidioter för att få till en bra bild istället för att hjälpa till eller se till att hålla sig ur vägen.

Minns fortfarande, och kommer troligen aldrig glömma, när jag stod stel och tittade på tv:n när bilder från 9/11 kablades ut på dagen och tänkte att nu tittar vi på starten av 3e världskriget…
Flera i lunchrummet klagade högljutt på ‘de där jävla fotograferna’ som ibland skymtades i bild, och ‘folk som slänger upp sina jäkla kameror va fan är det med dem’, ‘idioter!’.

Jag undrade snarare vart håller alla fotografer hus??!
Varför får vi inga bättre bilder NU?!
Skicka in någon! Ge oss mer info!
Ge oss BILDER på vad som händer så vi kan se och fatta vad som står på!!

Det provocerar att det skulle vara en människa i närheten av en tragedi som mest bryr sig om sin egen kamera och att ‘få en bra bild’ – att gotta sig i – kan det tolkas som. Det finns säkert den aspekten på det också. Precis som alla människor är olika så har varenda person som slänger upp sin mobilkamera, kompaktkamera, jobbkamera – olika bakgrunder och olika åsikter om varför de reagerar just så när något inträffar framför dem.

Jag har mer åsikten att värdet av informationen som bilder kan ge är värt så otroligt mycket mer än att lägga energi på att svära åt eventuella tragedihungriga svennebanan som är ‘i vägen’. De kan vara hur patetiska och otrevliga (mediekåta) som helst i sin person – men värdet av deras irriterande fotande kan överskrida till att betyda så mycket mer.

Varenda hjärtskärande bild som tagits om vad som hänt i Norge är det någon som har fotat. Bilder trollas inte fram utav magi utan att någon faktiskt stått och tryckt på avtryckaren just i ett visst ögonblick. Att LÄSA att flera är dödade, sårade, att folk gråter är inte i närheten så starkt som att få SE det. När vi människor får SE något – då kan vi börja att verkligen ta det till oss.

Tänkte på detta när jag ser bilderna från Oslo.
Till exempel han som sprang in i en byggnad precis efter bomben utlösts för att leta efter folk – och har sin kamera framför sig i högsta hugg när han springer igenom trasiga korridorer.
”Va fan är det som drar upp kameran i ett sånt läge?? Och springer med den samtidigt som han filmar?!”
Samtidigt – det ÄR viktig information som han fått ut till allmänheten och kanske även polisen tack vare det. Att faktiskt få se hur det såg ut, (i det här fallet-) förödelsen. Inte enbart att alla som inte var där ska kunna få, kunna tvingas få, en uppfattning om hur det såg ut – utan även ett värde i att kanske vara ledtrådar till polis inför utredningen.
…En del av mig är ändå intresserad av att höra hur han själv tänkte när han säger att han ‘bara reagerade spontant utan att tänka efter’; springer in i ett sönderbombat hos och drar upp sin kamera när han letar efter skadade människor…

Har vi ‘kommit så långt’ med sociala medier, bloggar, twitter osv osv att vi ‘lärt oss vikten av att dokumentera allt’, oavsett vem vi är, var vi är, oavsett situationen – att det sitter i ryggraden vid det här laget – att kameran kommer alltid fram? Är det kanske snarare att se som norm att kamera i någon form är något man ALLTID har med sig och ALLTID använder om något händer i dagsläget? Och även om det inte händer något så ska även det dokumenteras…
Alla chockas olika och reagera olika när något händer framför dem. En del blir apatiska. Någon vill fly där ifrån. Några vill gå närmare och se mer. Några börjar ‘jobba’ för de har det i ryggraden att man har en skyldighet att dokumentera när något inträffar….

När jag ser ett konstobjekt t ex så reagerar jag nästan alltid med att, innan jag ens inser det själv, börja ‘se efter’ hur skuggor och ljus faller över materialet och formen, hur formen och linjer ser ut och vad som är en bra vinkel av det och en mindre tilltalande sida – ‘arbetsskada’.
Övertygad om att de som arbetat länge med fotojournalistik har/får en liknande situation av en händelse som inträffar framför dem. Inte tänka – bara veta att det är ‘jobb’ som gäller och att det är viktigt att det blir bra.

Komma ihåg att alltid alltid alltid vända på frågeställningar.
Hur vore det om INTE ‘de där irriterande fotograferna’ levererade bilder så vi alla andra hade något att SE och kunna relatera till. Tidningar och webbsidor med endast text… Eller tecknade illustrationer på sin höjd.

Sedan finns det ingen som helst ursäkt för att trycka upp objektiv i ansiktena – som en kamerasugpropp som verkar skandera ‘luften är fri, luften är fri’ – rätt i ansiktet på sörjande människor. Tänker både på bilder från Norge nu och även utanför Amy Winehouse’ hus när hennes vänner och familj var dit.
Kamera och fotograf’högen’ ser långt ifrån respekterande ut alla gånger. Osmakligt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s