Pamplona imponerar inte

Läser skvaller på dailymail.co.uk.
Vill egentligen inte läsa om det men scrollar ändå igenom artikeln om tjurrusningen i Pamplona. Tycker att det är gräsligt och oförsvarbart, som så mycket annan skit människan anser sig ha rätten att göra emot djur. För att inte tala om tjurfäktning… Nej fan vill inte bli påmind om att sån skit pågår. Känns inte som jag kan göra något åt det. Maktlöst.

Så fastnar jag vid den här bilden.
Kan inte sluta titta på tjurens päls, hans hår på huvudet mellan hornen. Kalufsen. Hårstråna blir otroligt tydliga, hur de är designade, längden på dem, hur de ligger, hur de är just lite längre mellan hornen, för att skydda huden lite mer där kanske(?) – allt med moder jord har en orsak i sin fantastiska design och form och färg, hur den annars korta pälsen är perfekt färgad vit och brun, hur kort pälsen är över hans skinn och muskler och kropp… En liten virvel här, en liten påbörjad lock där. Vet inte varför jag fastnar just vid den bilden så. Känns som om jag kan känna hur det skulle kännas att klappa honom. Klappa på den fina pälsen. Känna på det lite längre håret mellan hornen. Känna hur hornen sitter fast i skallen.
Förvånar mig själv med att tänka att ‘han skulle rycka undan huvudet om någon ville klappa mellan hornen’. Vad sjutton kommer det ifrån – har jag klappar kalvar som ryggat undan vid att bli klappade på huvudet eller vad tusan kommer den tanken i min hjärna ifrån.
Han kollar ner i marken, man ser bakhuvudet på honom.

Det blir som om det faktiskt är ett djur. Ett djur som kan känna smärta och glädje. Ett djur som inte alls bett om att få vara med där. Ett levande djur av massor av fungerande organ som pumpar blod runt i honom.
Det är ett djur.
Och inte ett ”något” som är stort och farligt och som rusar gatorna fram. Det är inte en muskeltung bil. Ett dött ting.
Det är ett levande djur, en levande varelse, som gör vad han kan för att ta sig därifrån.

På liknande sätt som att ”det inte är så smart” att kasta gatstenar på stressade och beväpnade människor kan man utgå ifrån att ”det inte är så smart” att lattja med/plåga kraftfulla djur ”för skoj skull”. Var det någon människa som blev skadad? Ge fan i att stödja den sortens djurplågeri då. Idiot.

Cancerframkallande mat och meat’s not green

Jätteroligt. Ironin av det hela.

Om man behandlar mat som skit – då får man skit. Nähä?
Otroligt att det är svårt för the moneymakin’ meatbusiness att förstå. Grundläggande företagsekonomi. Lika otroligt som tunnelseendet hos de militanta karnivorer som blir personligt provocerade när någon i sällskapet väljer att inte dela deras diet med mosiga ”nyttiga” köttbitar.

Små delar från något dött som fötts upp i skit, fått i sig skit, behandlats som skit.
Hur skit, på skit, på skit, på skit antas bli något hälsosamt att äta lite längre fram i kedjan är en gåta.

Ska vi envisas med att äta kött/fågel/fisk och att fortsätta lära våra barn att göra det – för att hela meatbusinessen är värd så mycket cash/arbetstillfällen och marknadsföringen om att det är nyttigt är så överväldigande – så tjänar vi/de på att se till att djuren har det bra. Förstå att djuren är levande varelser som blir ”bättra på insidan” desto ”bättre de behandlas från utsidan”. Precis som människor. Det är inte ens rocket science.

Cancerframkallande dioxin har dykt upp i maten i Tyskland.
Blev djuren i död form bärare av den dåliga maten de fått i sig under sin uppväxt? No shit, Sherlock.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/tysk-protest-efter-dioxinskandal_5885935.svd

Köttindustrin, som den ser ut dagsläget, är ung. Det har ändå redan visat sig att om djuren äter dåliga saker – då kan det få konsekvenser för oss människor. Kretslopp. Allt går runt. Goes around comes around.
Hur mycket är det som inte kommer ut i media?
Hur mycket är det som inte ännu är vetenskapligt bevisat att det är mänskliga sjukdomar till följd av en kost och djurhållning under hemska förhållanden som mörkas av köttindustrin?
Skräckrapporter om hur mycket kemikalier som nyfödda barn redan har fått i sig unt zå waiter.

Den helt osentimentala sidan av saken är intressant att diskutera – den som innehåller den egna hälsan och plånboken – den är lättast att lyssna till.
Argumentet att ”jag är ego, jag vill äta kött för det är gott och jag bryr mig inte om några djur far illa, de smakar gott i alla fall ”.
Vakna upp och lukta på kaffet.

Människor kan manifestera stress och dåliga levnadsförhållanden i fysiska sjukdomar. Kemikalier som kroppen bildar för att skydda sig kan ge psykiska problem. Vi påverkas, fysiskt, av vår omgivning. Fakta. Djuren är inte särskilt olika oss genetiskt, de har känslor, minnen, upplevelser. Fakta. Varför övertron på att djur kan vara hälsosamma på insidan -det som sedan ska bli människomat- oavsett vad de utsätts för utifrån under sin uppväxt?
Inte enbart genom den direkta kopplingen dålig mat i ena änden blir dålig mat i andra änden av matkedjan. Det är bara det enda som gått att bevisa hittills/som varit allvarligt nog hittills att inte mörkas ner av media/köttindustrin. Men i långa loppet – det kanske inte blir ”bra mat” att få ner i maggen, på fler sätt än så, när den kommer ifrån förhållanden som ser ut så här;

Meat.org | The Web Site the Meat Industry Doesn’t Want You to See

I’m just sayin’.
Meat’s not green.

Hur många kan ha missat samhällsdebatten.

Ignorance is bliss? Även när det gäller den egna hälsan?

http://www.peta.org/living/vegetarian-living/vegetarian-101.aspx

Livshistorier, talang och droger

Så intressant att lyssna till. Livshistorier. När, var, hur, varför, vad hände sedan. Definitivt den största behållningen med att ha arbetat i varuhus. Den tiden som finns samtidigt som jobb, med att sätta upp en ny hylla or whatevah, med att dela historier med varann.

Hur många intressanta historier finns det där ute som ligger och väntar på att bli hörda. På gatan, inne i dödsångestframkallande kontorskomplex, på lördagsklubben, bakom kassan på Ica, på bussen, på gården ute i no-mans-land, under feta kostymen på businessmöte, i vilket ekorrhjul som helst.

Kan sånt här bara hända i USA? Undrar vad storyn är egentligen. Killen som först la upp videon med denne Ted Williams på youtube fick den borttagen på grund av copyright problematik. Därefter kommer stora nyhetsbolag och trycker upp samma video, i samma medium, istället. Illa. Men det måste finnas mer bakom – hur kom det sig att den förste killen filmade honom, inte trycker någon normal människa upp en filmkamera i ansiktet på en hemlös person och säger till dem att jobba för sina pengar. Jag tänker att han rimligen borde varit känd i området ett tag – Ritchey som filmade först visade lite entreprenörsanda – likväl som Ted gjorde i första skedet – att alls komma på att stå där med skylten som marknadsförde hans röst. Fick han kanske idéen till den av någon annan, vem vet. Har svårt att känna enbart att det är fantastiskt.

De som har använt upp nära och käras förtroende…. hur mår hans familj och barn när han kommer upp i strålkastarljuset? Droger och alkohol kom emellan. Och säkerligen många spruckna drömmar i omgivningen under tiden. Spruckna barndrömmar.
Han har en ball röst. Det är häftigt med nystarter. Nya chanser. På min kammare kan jag sitta och hoppas att han använder new found fame och förhoppningsvis efterföljande inkomst till att bidra till sina barn som han satt till världen. Gissar att extra mycket ska till för att bli utslängd om det finns en massa barn med i bilden.
Hoppas att han inte uppfört sig som ett totalt svin emot dem …så att säga.

Hollywoodslut heter inte hollywoodslut utan anledning. Det är what we all want.

Är det glädjen över att hitta talang där det inte förväntas som är det som tilltalar och lockar allra mest med den här historien?

Nya Tekniken och common decency

Om du tycker att någon i din närhet blir som uppslukad vid datorn, fundera på varför. Om du är den som hellre väljer laptopens skärm än kompisen i soffan, fundera på varför. Jag tror inte att svaren är helt självklara, men gissningvis hittar du förklaringen i relationerna, inte i tekniken.

http://www.dn.se/blogg/pawebben/2010/12/16/min-affar-med-internet-8735/

True that.

I och för sig tycker jag det är förbannat irriterande när någon sitter och smsar eller grejar med sin dator rakt framför näsan på pub/fika/middag/annat socialt umgänge utan att åtminstone försöka sköta det i smyg bort ifrån det fysiska sällskapet. Om något kan signalera att the present company inte är viktigt – så är det det.

I övrigt tror jag det kan ligga mycket i ovan citat. Tekniken får skulden när det egentligen är den mänskliga relationen det handlar om.
Ex. Facebook är överjävligt – men det är inte Facebook i sig utan vad man gör med sidan, och när.

Hörde för ett tag sedan en lång och tråkig historia om ett par där killen bara stängde in sig och spelade World of Warcraft hela tiden. Samtidigt påstod han sig vilja skaffa barn. Han vägrade prata om vad som låg bakom hans beteende eller ens närma sig det faktum att deras relation inte var så bra. Alla historier har två sidor så klart men för en utomstående kan det kännas tydligt att problemet ligger inte i WOW:s onlinegamelajvande utan snarare i mognadsprocesser och relationen. Tror inte det är ovanligt att symtomet får ”skulden” istället för problemet. Just a thought och inlägg i debatten.

It’s not quite cricket, is it? Cricket vs. rugby

Brukade säga att jag inte skulle flytta från England eller U.K innan jag lärt mig reglerna i cricket.
Stod som au pair frågande och förundrad när lillkillen i familjen spelade med sin skolklass. Kritvita kläder till en början, rejält med gräsfläckar mot slutet.
Flera år senare lyssnar jag lika frågande och förundrad till jobbkollegors prat om olika poäng hit och dit och olika lags chanser att vinna – på ett sätt som jag associerar med fotboll eller möjligen ishockey.
Fattar det inte. Nope. Icke.
A gentleman’s game. Känner ingen spontan lockelse till det mer än den vanliga känslan av att vilja förstå vad det är som drar så väldigt mycket folk, vad är det som engagerar så många, vad det är vi i Sverige inte greppat (än?), vad är det som är roligt?
Vill förstå det för att kanske själv få känna mig lite mer delaktig?

Som det är nu – jag är helt frågande. De har segerdanser, ett lag dansar tydligen ”vattenspridaren” när de tagit viktiga poäng. Det kan jag relatera till.

Undrade vad The Ashes var som stod högt upp som en egen rubrik på större GBtidningar. Ahaaaaaaa. Cricket.

Undrar om det krävs att få det med frukostgröten som toddler för att fatta reglerna från grunden?

Kan visserligen relatera mer till cricket än till rugby rent visuellt. (Apropå att bland annat Oz har bra lag).
Vuxna STORA män som slänger sig efter andra vuxna mäns STORA lår och shorts och håller sig fast, vill inte släppa taget för all ale i öltappen på puben, håller sig fast med starka armar, för drottning och fosterland. Det kommer nog aldrig gå mig helt ogenerat förbi. Enklare att ”ta till sig” den lugnare sportvarianten med något mer begränsad kroppskontakt i cricket, frågan är om de ens svettas över huvudtaget(?). Lite renare, lite mer gentlemannaaktigt, indeed.
Det är något med att det ska vara ”manligt” med rugby som får en rejäl bitch-slap i samma ögonblick som en stor man hänger sig fast i snopphöjd på en annan stor man.
Även en killkompis som är gay sa sig bli generad vid en live rugbymatch, åsynen av manliga skrev som lyftes upp i luften ihållandes shortsens sidsömmar som stramade avslöjande.

Går utövarna av rugby med sina stora starka kroppshyddor att kombinera med stilen och attityden hos cricket? Skulle det kunna bli den ultimata sporten att beskåda tro. #totallyobjectifyingmenrightnow