Holly Valance säger det oväntat bra

Läser skvaller på DailyMail och ramlar in i en note om Holly Valance.

Kul att bli positivt överraskad – där det känns väldigt oväntat.

Tre utklipp som det känns som om jag kunde sagt själv:

Routine is my biggest enemy.
The idea of working in an office every day is the definition of hell to me. Every day has to be different for me, otherwise I start to feel suffocated. I would never buy a holiday house, because I don’t like anywhere enough to keep going back to it. As long as I’m moving forward like a shark I know I’ll be OK.

(Så sant. Ser till vilka jobb jag trivts i, och vilka som sugit livsgnistan ur mig…)

Those two years went by in a blur. People tell me about amazing things that happened to me and I’ve no recollection at all. I was completely exhausted, running on auto-pilot. I was incapable of even making myself a sandwich. I’d turned into a zombie.
(Gäller både när jag jobbat med det jag vill och brunnit för, men utan att ha en balans i livet i övrigt, jobbet var allt. Och när jag gått på knäna i enformiga ‘döda’ kontorsjobb som varit fel för mig på alla sätt men jag ändå försökt mitt bästa för att passa in. Åren blir suddiga. Inga händelser som sticker ut. Förlorade år (i jakten på att live life to the fullest så är det sistnämnda en total low-point).)

I can be a real team player, but in terms of the creative stuff I don’t like to do things by committee. If I succeed, it’s down to me. If I fail at something, I have no one else to blame, and that’s fine with me.

(True that sistah! Jag har medvetet fått öva in i mitt eget huvud att jag faktiskt inte är så mycket ensamvarg som jag själv trott innan, att jag faktiskt mår bra av och blir mer energifylld ihop med delat ansvar för uppgifter med andra människor. Men när det kommer till kreativa skapelser – där vill jag fortfarande stå som ensam utförare. Något annat känns inte ”ärligt” ~ som något man kan stå för och helhjärtat känna inför).

Well put there, Holly.