Holly Valance säger det oväntat bra

Läser skvaller på DailyMail och ramlar in i en note om Holly Valance.

Kul att bli positivt överraskad – där det känns väldigt oväntat.

Tre utklipp som det känns som om jag kunde sagt själv:

Routine is my biggest enemy.
The idea of working in an office every day is the definition of hell to me. Every day has to be different for me, otherwise I start to feel suffocated. I would never buy a holiday house, because I don’t like anywhere enough to keep going back to it. As long as I’m moving forward like a shark I know I’ll be OK.

(Så sant. Ser till vilka jobb jag trivts i, och vilka som sugit livsgnistan ur mig…)

Those two years went by in a blur. People tell me about amazing things that happened to me and I’ve no recollection at all. I was completely exhausted, running on auto-pilot. I was incapable of even making myself a sandwich. I’d turned into a zombie.
(Gäller både när jag jobbat med det jag vill och brunnit för, men utan att ha en balans i livet i övrigt, jobbet var allt. Och när jag gått på knäna i enformiga ‘döda’ kontorsjobb som varit fel för mig på alla sätt men jag ändå försökt mitt bästa för att passa in. Åren blir suddiga. Inga händelser som sticker ut. Förlorade år (i jakten på att live life to the fullest så är det sistnämnda en total low-point).)

I can be a real team player, but in terms of the creative stuff I don’t like to do things by committee. If I succeed, it’s down to me. If I fail at something, I have no one else to blame, and that’s fine with me.

(True that sistah! Jag har medvetet fått öva in i mitt eget huvud att jag faktiskt inte är så mycket ensamvarg som jag själv trott innan, att jag faktiskt mår bra av och blir mer energifylld ihop med delat ansvar för uppgifter med andra människor. Men när det kommer till kreativa skapelser – där vill jag fortfarande stå som ensam utförare. Något annat känns inte ”ärligt” ~ som något man kan stå för och helhjärtat känna inför).

Well put there, Holly.

whoami, bloggtrafik och skrivregler

Har funderat lite hit och dit på vad som kan få mig att skriva mera. Skriva i allmänhet. På papper. På data. Anything anywhere. ‘Få igång mig’ att börja skriva.
Tror det är en bra grej.
Skriva av sig.
Jag ordbajsar lätt FB-meddelanden och mejl i längder av mindre noveller.
Om jag har så många ord, tankar och mycket tyckande i mig borde det vara en bra idé med att regelbundet utlopp för det. Eller? Borde. Would’ve. Could’ve. Should’ve.

Om det inte finns någon bredvid mig som jag kan prata av mig med när något irriterar, inspirerar eller konfunderar – då kan jag skriva av mig – för att få ur mig känslan. Arbeta med tanken och känslan istället för att tappa bort den. Inte bra att gå och bära på inspiration utan att släppa ut den. Då kanske den aldrig kommer tillbaka till ytan igen.
Nej, jag tror det är bra att skriva. I brist på pratande. Eller som ett komplement.

Läser om bloggare som diskuterar tips för att ‘driva trafik’ till sin sida. Underhålla sina läsare. Vara trogen ämnet för sina läsares skull. Bestäm dig för ETT ämne och håll dig till det, på så sätt kan du slippa en hel del elaka kommentarer.
Att ens fundera i banorna om ”sina läsare” gör mig glad på ett lite skadeglatt sätt. Svennejantelagen som orsakar det i mig kanske. ”Vem fasen tror sig vara så läsvärd att de har ‘läsare’…höhö….”. Ungefär.

Har för lite kontakter i gymnasieåldern. Har inga kontakter där alls just nu när jag tänker efter. Tror att det skulle vara kul att ha. Är nyfiken. Hur funkar det där nu?
Har verkligen alla en blogg som de dessutom har krav på sig att vara populär med (dra trafik till)?
Vilken jädra stress det måste vara i så fall. Utöver den sedvanliga tonårsångesten.

Jag drar ifrån ämnet. Tänkte brainstorma lite om vad tusan jag reggar ännu en blogg för.

Tror jag att jag ska bli hooked på det och gilla det massor och upptäcka en massa nya roliga saker om mig själv och komma i kontakt med likasinnade människor som har intressen liknande mina?
Jag vill öva på att skriva.
Det är en ärlig och äkta ambition jag kan stå för. Not faking the funk med det uttalandet.
Jag stänger ner funktionen att sökmotorer ska kunna hitta ‘mig’. I alla fall till en början. Tänker att det mer än min egna lilla outlet.
Längtar inte alls efter att bli spammad eller få arga eller elaka kommentarer för något jag skrivit och inte tänkt igenom i 360grader innan jag tryckt på publiceringsknappen.
– Dumt att över huvudtaget krafsa ner ord på webben då kan tyckas men jag när en naiv tro på att om man håller sig lite i skymundan så stör man inte heller så många och då kan inte så många heller irritera sig högljutt. Plåster i förebyggande syfte.

Irriteras i magen på särskrivningar. Och dåligt språk. I de fallen utgår jag ifrån mig själv – dåligt språk enligt min erfarenhet, kunskap och uppfattning.
Irriteras på samma sätt i magen av dåliga bilder. Samma gäller där – det byggs på min egen erfarenhet och kunnande om rätt och fel och vad som ser ut som slarv och ignorans. Det känns inuti, fysiskt. Gör om – gör rätt. Varför göra fult om man kan göra fint.
Drivs av inspiration, avundsjuka och kreativitet.
Bra formuleringar, snygga formuleringar, smarta formuleringar, smart användning av kameravinkel, snygg bildkomposition och beskärning, bildanvändning som får en att ‘känna ….ååååh’. Får mig att känna avundsjuka och inspiration. Vill göra samma, vill klara samma, vill göra bättre, snyggare!
Vill få andra att reagera så som jag reagerar. Leta kickar. Ge och ta.

Filar på en presentation. Avskrivning och förtydligande. Inställning, ambition, attityd, bakgrund och vilja framåt. Filar lite till.