Pepp!

När jag tänker på då jag varit extra låg på jobbet i perioder är det två saker som sticker ut extra mycket som peppat mig. När det så där oväntat ”kommer över en” att allt inte bara är skit ändå utan till och med riktigt bra ibland.

Det ena är när jag surmuttrande, överarbetad och bitter var på väg till en annan studio för att hämta något som jag så klaaart saknade i min egen studio och sprang in i en riktig alien när hissdörrarna öppnades. Just den versionen, som varit med i filmen, hade storleken som en längre människa. Det väckte mig ur min kollanerigolvetmuttraochknatapåsnabbtförattslippapratamednågonförååååhvadjagkännermigouppskattad (och så vidare). Då kändes det som att -Fasen….det ÄR en riktigt schysst arbetsplats här ändå…
Att det mötet med den alienkostymen/dockan hänger med mig fortfarande i bakhuvudet känns häftigt.

Det andra är när jag en kall och disig morgon väntar på kollektivtrafiken för att ta mig till jobbet på kontoret, som höll på att suga livsgnistan ur mig, och i ipoden kommer detta:

…som en patetiskt malplacerad Fred Astair börjar dansa mitt ute på en gata bara för att han i filmen är extra glad – vill jag börja stampa och skaka loss och låtsas att ALLA runt omkring mig skulle dansa de med och se GLADA ut på vägen till jobbet, om de bara hörde vad jag JAG hör i mina öron just där och då.

Annonser

Pulkabacke istället för julefixande

Kom tillbaka igår efter julhelgen. Lägenheten är kaos.
Vill känna mig så där fri lös och ledig och ha reafyndande, städande och sovande bakom mig. Inte framför. Vill ‘känna lugnet’ och bara tycka att det finns all tid i världen till att hitta på en massa kul grejer.
Vill åka pulka.
Innehar numer inte mindre än två åkplappar. Slitna, men röda. Mamma hade kvar klenoderna och de fick följa med hem.
Just sayin. Jag är redo.

Have my shit together och städa själen

Kollar omkring mig och kan konstatera att jag har inte ”my shit together”. Alls.
Varken i hemmet eller livet. Livet i stort. Ha! Det låter det. Livet i övrigt. Allt som inkluderar stabilitet, relationer, ekonomisk trygghet, ha funnit ”rätt” sysselsättning och utveckla bästa talangerna i livet. Har helt enkelt inte ”my shit together”.

EmsN uttryckte det så bra om ”Frk Internationell” en gång om att hon ogillade henne – för hon verkade så lyckad och ”verkade verkligen ha sin shit together”. Det vill säga kunna använda sina styrkor, vara trygg i sig själv, jobba hårt och ha flyt, inte vara blyg ihop med nya människor, kunna uttrycka sig väl och allmänt framstå som stark, framgångsrik och Lyckad.
Frk Internationell jobbar säkerligen skiten av sig, har egna osäkerhetsnojjor och osäkerheter. Men hon VERKAR verkligen ha sin shit together.

Jag har det inte. My shit together. Osäker på hur det ser ut utifrån men på insidan är det glasklart. Styr upp. Städa. Röj. Både bokstavligen, bildligt, metaforiskt. Feng shui. Ut med allt dött kött. Bort med plotter och clutter.

Nästa dag är den dag då allt ska hända. Jädrar i min låda. Då händer det. Motivationen finns där. Den känns fysiskt.
Vad händer sedan? Det är i genomförandet som det faller. Det smäller aldrig till. ”BAM!” händer inte. Då när allt bara händer. Att jag får sån jädra fart och bara GÖR allt som ska göras på en gång. Ryck upp dig människa för fan. Städa upp till att börja med. Som det ser ut omkring dig – such is also your life.
Känner ändå hopp. Inte hopplöshet – som rimligen är motsatsen.
Det ska gå detta. Det ska gå. Det är inte oöverkomligt. Det är överkomligt. Genomföra planen. Börja i ett hörn.

Övertygad om att det blir enklare och enklare allteftersom.

Börja i ett hörn.

Snöbollseffekten kommer att infinna sig. Då allt rullar på och går fort till slut och bara löser sig. Joorå.

iPhone app, hypen och Tommy Hilfiger

iPhone och MacBookAir och iPad hype. Börjar inte varumärket urvattnas? Så fort en trend blir common place håller den på att dö ut – en vanlig och gammal tumregel inom varumärkeshantering. Som Tommy Hilfiger.
När det börjar dyka upp kopior i vart och vartannat gathörn, stormarknader slumpar priser på riktiga varan, pris och tillgänglighet täcker plötsligt mer än väl efterfrågan.

Bodde i London och minns ett år att det var lite ball att få en Hilfiger gymbag som goodie bag på en festival utanför stan. Oväntat exklusivt vill jag minnas att det upplevdes som. Några år senare satt kopior eller äkta stöldgods eller reade plagg i blått, vitt och rött på varenda unge i Brixton.
”Stöldgods” inte för att just Brixton skulle vara en förort lagt åt det hållet, åh nej, enbart för att jag just där råkat bli vittne till stölder och sett det gå direkt till marknaden utanför. (Butiksvakten hade ensam inte en susning till chans att agera på det och självbevarelsedriften gjorde nog att han inte ens heller försökte. Neither did I som ögonvittne på första parkett).

Alla har en iPhone nu. Alla.
Nästan iaf. Så pass att det inte känns särskilt exklusivt.
De som har en säger sig inte kunna klara sig utan den.
Inte så mycket för att den används till att ringa eller smsa.
Men för att vara uppkopplad heeeela tiden. Och spela spel.

Men verkligen, börjar inte Apple bli som Tommy Hilfiger back in the day?

Först är det de som fattat hypen som hakar på, sedan alla deras kompisar (då slutar de som först fattat hypen att haka på), sedan sjunker priserna så alla som inte alls har användning (råd) för (med) en mediaarbetsdator (sportplagg i tre olika färger till vardags) har det – och det syns överallt ute i förorten……. steget till life-like kopior på gatorna i Brixton är inte ens ett steg bort längre.

Plötsligt är det som om alla vaknat upp och ‘ser’ att design är värt att betala lite mer för.

Stick ut och ha något annat lattjo istället – om man nu känner personlig definition ihop med sin dataaccessoar (och allt är del utav det personliga varumärket – det vet ju alla…).

Vad? I don’t know.
Själv vill jag ha något med riktiga knappar när det gäller telefon. Att kunna smsa med en hand, på språng, i farten – hur klarade vi oss innan?

Having said that…
Plants vs zombies och app:ar som den här ÄR roligt.

Appen håller koll på dagar kvar till mens.

Hur många dagar det är kvar till mens.

ont inuti

Jag hörde Duffy’s ‘Too hurt to dance‘ för första gången inne i en butik i centrala ‘stan’.
Insåg hur sällan och längesedan det är som jag läste eller hörde en text som kändes. Vilken konst det är att få till orden. Välja orden. Ord som känns. Ord som påverkar.

…If they call it heartache
why is the rest of my body aching
why is the rest of my body shaking…

Det var ganska nyligen jag hörde den.
Och idag snubblar jag in på svartrutas blogg igen på goteborgnonstop. Tror jag vill kolla hennes texter oftare. Vill citera igen bara för att jag tyckte det var så bra. Så fint. Så obehagligt. Om jag refererar ordentligt så borde det vara ok att citera väl?

”Det finns saker, och människor, som man aldrig borde ha utsatt sig för. Som man helt enkelt slutat minnas av den enkla anledningen att de är alldeles för jobbiga att komma ihåg. Efter ett tag bleknar även de djupaste såren och ser bara ut som skrubbsår i minnet.

Men det finns också situationer och platser som man inte på förhand kan räkna ut hur de skall påminna en. Och hur de på en minut gör att man ser blodet pumpa ut ur uppfläkt hud igen.

Ibland går jag en väg som bara går att se helt suddigt och som bara smakar tårar.
Trots att jag egentligen är ganska glad.
Och jag är i ett rum som är så litet och instängt att jag bara svettas.
Trots att det är luftigt och ljust och alldeles lagom varmt.
Och jag springer så fort till en hållplats att jag känner blodsmaken i munnen.
Trots att jag har gott om tid.
Och jag åker ett tåg som är så överfullt att det bara går att hyperventilera av ångest.
Trots att det är gott om sittplatser.
Och alltid svävar en dov känsla av saknad över alltihop.
Trots att jag aldrig tänker på honom nuförtiden.

Tre år av tårar, press och otillräcklighet parat med oändligt mycket svek och sorg. Många år till sedan dess.
Tydligen inget man gör sig av med i första taget.”

http://www.goteborgnonstop.se/2010/12/07/saker-som-inte-gar-over/